idag en dag utan nedvarvning

Vad gör det för gott att vara så hård mot sig själv när man jobbar mot att bli fri från alla föreställningar och leva med den villkorslösa kärleken? Det finns ingen mening med att pressa mig själv, att inte acceptera mig själv och allt med mig själv, allt som jag tänker och allt som jag är.
Allt som jag var och allt som jag skulle kunna bli. Villkorslöst.
Även de bilder av mig själv som jag känner för att kräkas när jag ser.
Har man för vana att vara hård med sig själv jämt så är det verkligen svårt att släppa det.

Som jag skrev så öppet under min sista tid i Japan; Emma, glöm aldrig den tiden, dom insikterna;
"Det finns ingenting som jag kan "äga". Det är bara jag själv som tror att jag gör det.
Jag kan köpa något för de papperslappar som vi kallar för 'pengar' men det kommer aldrig att bli "mitt"
Allt är förgängligt.
Och hur långt man än kommer i livet så blir man ändå aldrig nöjd om det inte kommer inifrån.
Man kommer aldrig sluta stressa om lugnet inte kommer inifrån. Det hjälper inte att dra ner på det som stressar en för det sitter bara inuti.
Det finns ingen lyckligare tid än nu. Ingen bättre tid än nu.
Jag vill inte ha en massa pengar
Inte andras acceptans
Jag vill bara vara lycklig
Inuti, som ett ljus
Som jag tror att det är menat att ett liv ska levas"