så trött

Det känns som att jag inte orkar mer. Men det gör jag. Utan tvekan.

Än en gång hetsätning. Och det jag kom till insikt om ikväll är detta;
Under de senaste 1 1/2 åren, de enda gångerna som jag riktigt fått slippa ångesten har varit då jag har hetsätit och då jag var med Yu. Möjligen ett tag med Yugo också, och då jag drack. Men inte alltid.
Och de korta ögonblick då jag kom till insikt om hur det är att älska sig själv förstås. Men på något vis rinner de alltid ut i sanden. Och snabbt dessutom.

Det är nästan som straff på något vis. Att använda sig av dövande medel som samtidigt är smärtsamma - som jag alltid lider av efteråt. Som att jag vill straffa mig själv. Som att jag verkligen avskyr mig själv. Jag förstår verkligen inte vad självkärlek är. Jag känner mig tryggast och bekvämast i att befinna mig i förnekelse, lögner och skam. Det är ju så jag har behandlat mig själv under hela min uppväxt. Det är ju den lätta vägen.
Hur ska jag kunna hitta självuppbyggeliga vägar att handskas med min ångest som är lika kraftfulla som de destruktiva? Hittills har jag inte funnit en enda.

filosofi-studier och överväldigande trötthet

Så här ser jag ut efter min död: (obs, inget läskigt)
http://www.youtube.com/watch?v=-Rsqzb2MsN8

"Den som är rädd för döden gör sig skyldig till ett sorts tankefel, ty man kan inte gärna beklaga det faktum att man inte existerar efter döden, när man inte beklagar det faktum att man inte existerar före födelsen. I bägge fallen är ju läget det, att man inte existerar. Varför skulle postum icke-existens vara värre än prenatal icke-existens?"

-Lars Bergström, "Döden, livet och verkligheten"