det är du som bestämmer hur svårt det ska bli

När det blir så mycket tankar i huvudet att det känns som att jag ska explodera, brukar jag tänka,
För kärleken
Som om det vore min sista dag.

Att komma till rätta med mig själv har jag plötsligt fått att bli till ännu en prestation. Det började så fantastiskt fint men nu är det som om jag vore på avgiftning.
Jag vill säga det en gång till - AVGIFTNING.

Avgiftning från alla lögner som jag hela mitt liv fått mig själv att tro är livet. Avgiftning från tryggheten som inte existerar. Avgiftning från att tro att det finns någon eller någonting annat eller någon annanstans som kan hjälpa mig bort från mig själv.
Från att tro att det finns något annat sätt att bli lycklig än att bestämma sig, och kämpa. I mig.














Jag är mitt i brytningspunkten. Där jag har insett fullt ut att yttre medel inte gör mig lycklig utan snarare tvärt om, men att jag samtidigt dras in i virvlet av att vilja ta till dem. Jag vet att de inte hjälper mig men jag dras till dem, jag VILL dras till dem. Sorgen och stressen i det. Ångesten. Det har ju varit mitt liv. Min verklighet. Men jag vet att det väntar något fint på andra sidan. Jag måste vila i min huvudvärk. Allting är som det ska.

Jag har börjat vakna på nätterna. Vakna, och sedan inte kunna somna om på några timmar. Tankar som hagelkorn i huvudet, de vill inte stanna hur mycket jag än försöker stoppa dem och acceptansen har jag inte riktigt förstått mig på ännu. Ibland förstår jag den, ibland inte.
Acceptansen av att det är så här det är. Jag tänker extremt mycket just nu. Jag är i en brytningspunkt.
Men kan jag ärligt säga att jag någonsin under de senaste 8, 9 åren av mitt liv inte har varit i en brytningspunkt? När ska jag någonsin få vila ... är det lätt att tänka och tycka synd om sig själv.

Jag drömmer mycket. Om förr. Innan jag for iväg, härifrån.